toggle menu

INTERVJU

CHARLOTTA ROSÉN

INTERVJU

Charlotta Rosén är projektledare för omdaningen av Sturekvarteret. Hon är expert på affärsstrategier för platser, stadsdelar och större fastighetsprojekt samt utveckling inom fastighets – och byggbolag, kommuner och organisationer. Charlotta ser Sturekvarteret som en möjlighet till att utveckla Stockholms innerstad. Vi fick chansen att ställa frågor till Charlotta angående detta.

Vad ser du som de största utmaningarna och möjligheterna i utvecklingen av Stockholms innerstad idag? 

Jag tycker att Stockholms innerstad främst har två stora utmaningar. Den ena är bristen på arbetsplatser vilket egentligen betyder att det inte finns några riktigt attraktiva adresser om du är ett större bolag. Och det är ganska tydligt att det finns en hel rad företag som av olika skäl inte kommer att välja en förort att etablera sig i. Dessa företag har som strategi att ligga centralt i alla städer de är verksamma i, och kommer inte att gå ifrån det mönstret. Därför behövs det fler stora kontorsytor i centrala Stockholm där lite större och expansiva företag kan flytta in och frodas.

 

Den andra utmaningen gäller hur vi umgås och handlar i staden. Där blir frågan vad innerstaden ska ha för funktion i förhållande till de shoppinggallerior som växer upp utanför stadskärnan. Konkurrensen är stenhård, och vi ser idag tyvärr en minskning av handeln i stan. Det är inte så konstigt, många av alternativen utanför stan är riktigt bra, avseende tillgänglighet, parkering, det kompletta utbudet och så vidare. Så om vi inte ser till att människor kan lösa allt det som man gör i en galleria utanför stan så tror jag att vi ligger vi illa till. Jag tror inte att innerstaden överlever om den bara ska vara till för att gå på museum och sitta och fika, det behövs något mer dynamiskt som drar alla typer av människor dit. Och då är frågan vad det är.

 

Hur ser ni på vilket utbud som ska finnas i Sture?

Sture måste även i sig ha en rad tunga ankarlägen, det funkar på samma sätt som i exemplet jag tog nyss, några destinationer inom kvarteret som drar folk. Det största som finns i Sture idag är Zara, och det ligger ju på utsidan. Det drar inte in folk i Sture och alla de småbutiker som ligger där. De behöver istället omges av flera ställen som gör att folk har anledning till att stanna kvar i Sture och göra fler ärenden där. Annars överlever inte de små butikerna som de flesta så gärna vill se på ett ställe som Sture.

 

Vårt koncept bygger därför på tankar om att själva gatuplanet i Sture är det som ska koppla ihop kvarteret med staden på ett mycket tydligare sätt än förut. Här ska det vara något av ett myller, där människor kan mötas, äta, shoppa och så vidare. En våning ner vill vi sedan skapa en attraktiv matbutik och matmarknad – för att man måste kunna göra fler saker än att shoppa en tröja och ta ett glas vin – man måste även kunna köpa blöjor och tvättmedel.

 

Så hur tänker ni er då att utveckla Sture?

För att Sture ska kunna ta rollen som en knytpunkt som får betydelse för hela regionen och bli något annat än bara några löst sammankopplade butiker och restauranger så måste vi ha mycket mer yta att arbeta med. Därför vill vi fördubbla retailytan i kvarteret och lägga till nästan 2000 arbetsplatser.

 

Man kan uppleva att Sture funkar superbra idag, det är ju full fart i vissa butiker och på de flesta krogar. Men allt det som går bra ligger i ”skinnet” dvs de yttre fastigheterna i Sture. Sen använder man genomgången mellan Grev Turegatan och Stureplan som just det, du ser inte särskilt många med en massa shoppingkassar i händerna där inne.

 

Och här kommer kopplingen till arbetsplatserna igen. För om inte arbetsplatserna fungerar som de ska så blir det ännu svårare för butikerna att få till någon försäljning. Idag är de flesta kontor i Sture ganska trista 80- och 90-talshistorier, trånga och med lite dagsljus. Det är ju lite konstigt på Stockholms bästa adresser, eller hur?

 

Det har varit ganska tyst om projekt Sture sedan programsamrådet, hur kommer det sig?

Programsamrådet var i höstas, och det vi gjorde efter det är att tillsammans med staden titta på alla synpunkter som kom in. Utifrån det har vi satt ihop det som kallas gemensamma planeringsförutsättningarna, som styr hur vi utformar nästa del i arbetet, nämligen detaljplanen. Så nu efter sommaren kommer man att fatta beslut om detta och sen arbetar vi fram ett fysiskt planförslag – helt enkelt en modell för hur vi tycker att det nya Sture ska se ut och som vi ställer ut i slutet av året, det som kallas för plansamråd. Då visar vi inte bara volymer och ritningar, utan mer exakt hur det kan komma att se ut.

 

Vilka är de olika aktörerna i detta

Vi fick in tunga remissvar från länsstyrelsen, stadsmuseet och grannar, och det är ju dem vi tagit hänsyn till. För att kunna analysera dessa har vi jobbat med byggnadsantikvarier, arkitekter och konstruktören, för det handlar ju mycket om vad som är fysiskt möjligt. Frågor som dyker upp är till exempel ”hur bevarar vi Marmorhallarna?” och så går vi igenom det grundligt för att kunna ha en plan för det.

 

Vi har också jobbat mycket med fasindelningen, det var det mycket oro kring i remissvaren – hur lång tid tar det? Så vi har jobbat jättemycket med just de olika byggfaserna, hur lång tid de tar och vilka delar av kvarteret som påverkas och vilka som inte berörs.

 

Är detta ett vanligt sätt att bygga i Sverige, med fasindelning etc?

Rent byggnadstekniskt kanske det skulle vara bäst att stänga hela kvarteret och vara klara på tre år. Men vi vill inte göra så. Vi tror att det är viktigt för känslan av platsen att den hela tiden är öppen, även om det blir begränsat. För kan man vara i Sture under byggnadsprocessen och på samma gång kanske få veta mer om vad som ska hända på olika platser där det byggs så tror vi att byggåren inte kommer att märkas lika tydligt.

 

Nybyggen öppnar man ju aldrig i etapper, utan de står bara klara en dag. I och med att det inte handlar om att stänga hela Sture och sedan öppna något helt nytt, så tror vi inte att det är rätt väg att gå. Sen är det skillnad från när man bygger något nytt, då saknar ingen det som var innan. Nu tror vi det är viktigt att inte ta ifrån Stockholmarna Sture i flera år, utan låta delar vara öppet som vanligt under byggprocessen.

 

Hur ser processen ut framöver för projekt Sture?

Just nu håller vi på att välja designteam och det är jättespännande. Vi kommer dela in kvarteret i tre till fyra delar som olika kontor kommer att få rita på. Det gör vi av den anledningen att vi inte vill bygga en enda stor galleria – vi ska bygga en del av staden, ett stadskvarter. Vi vill få känslan av att det finns olika hus, olika uttryck som samsas sida vid sida och som skapar ett antal innetorg där hus som är ritade av olika arkitekter möts. Detta är en tuff uppgift, att koordinera och hitta rätt kontor att jobba med, men vi tror att resultatet kommer att bli riktigt bra och mycket mera stad än galleria. Det blir alltså en uppgift i sig för de kontor vi väljer att jobba med att kunna jobba tillsammans och samordna allting, givetvis under vår övergripande ledning. Det är till exempel väldigt viktigt att man kan visa på att man förstår den historiska bakgrunden och den kulturella betydelsen av Sture.

 

Finns det snabbväxande städer som Stockholm kan lära av när det gäller stadsutveckling?

Vi har varit runt på väldigt många olika ställen för inspiration och för att lära oss av såväl goda som dåliga exempel. I Berlin tittade vi till exempel på kvarteret Hackesche Höfe som påminner om Sture i sin karaktär. Det är jättefint, men de har inte lyckats få det att fungera kommersiellt fullt ut. Så det finns lärdomar att dra från detta.

 

Sen är London intressant, kanske främst på sättet som de har adderat modern arkitektur i ett historiskt sammanhang. Sen finns det en rad retailplatser som är relevanta för Sture i och med hur man har lyckats med att sy ihop gatuplan och det historiska med det nya.

 

I Paris fokuserade vi på innergårdar och på olika lösningar kring detta. Återigen jätteintressant att se hur man löser blandningen av gammalt och nytt. På flera ställen har man lyckats med att få ny arkitektur att inte bara passa ihop med det gamla utan till och med lyfta fram och förstärka saker som kanske har fallit i glömska. Det är en styrka i Paris.

 

I New York har de varit riktigt bra på att få ihop ekvationen arbetsplatser och retail med Chelsea Market som klarast lysande exempel.

 

Hong Kong är riktigt intressant, för där funktionsblandar de på riktigt – allt finns på alla platser. Det finns handel, kontor, bostäder, restauranger, allt i en salig blandning. Detta funkar för att man bygger mycket på höjden, vilket vi i Sverige inte riktigt vill göra för vi är lite bortskämda med yta. Men då är det också svårt att få till en riktigt tät stad. Vi är rädda för att det ska bli trångt, men det blir det inte om man bygger på rätt sätt och låter alla befintliga parker finnas kvar.

 

Sen var vi även i Shanghai där vi såg flera exempel på fina utemiljöer inomhus, vilket vi ju också vill göra i Sture.

 

Vi har sett ett stort antal företag flytta sina huvudkontor utanför city – vad blir följderna av detta?

 

Vi har ju redan talat om en utarmning av innerstaden, men mer specifikt så blir det lite mer likriktat på dessa ställen vad gäller framför allt retail. Allt är på nåt sätt stöpt i samma grundform. I innerstaden ska det gärna skava lite, det finns en friktion mellan alla olika saker som finns där som gör dessa miljöer så spännande och eftertraktade.

 

Jag tror också att Stockholm på sikt kan få problem med sin kreativa konkurrenskraft. Det finns många företag som vill finnas i de absoluta centrum av en stad eller ett område för att riktigt kunna tillgodogöra sig kraften som finns där. Risken är att dessa företag inte vill sitta i anonyma glashus utanför stadskärnan.

 

Till slut handlar det om att för att en stad ska kunna vara expansiv så måste hela staden växa, inte bara en del av den. Det funkar inte att låta citykärnan bli någon form av museum på samma gång som all tillväxt ska ske i ytterområdena. Då stryper man sakta men säkert blodtillförseln från det som är stadens hjärta till övriga områden.

 

Fler vill bo i centrala Stockholm än vad det finns bostäder –vore det då inte bättre att bygga kontoren utanför centrum och fokusera på att bygga bostäder i centrum?

Här är svaret funktionsblandning. Vi behöver en blandning i städerna, det funkar inte att dela upp i sektorer; här ska folk bo, här ska de arbeta och här ska de shoppa. Och just runt Sture är ju inte problemet att det fattas bostäder. Därför kan man tycka att pressen på att bygga bostäder i Sture är lite märklig, det är inte självklart en jättebra plats för privat boende med tanke på nattlivet och så vidare. Oavsett detta, planeras i projektet ett tillskott av bostäder jämfört med idag.

 

Klararivningarna är för de flesta ett exempel på dålig stadsutveckling – vilken roll spelar denna historiska händelse för dagens stadsutveckling?

Klara spelar en enorm roll. Det som hände där har medfört att många i Stockholm är rädda för att göra fel vad gäller byggnadsprojekt av olika slag. Man vaknar inte och tänker ”idag ska jag göra något fantastiskt för Stockholm” utan snarare ”hur kan jag se till att inget av det jag gör blir samma misstag som på 60-talet?”. Vi kan inte gå på ett enda möte utan att någon tar upp detta, och det är aldrig något positivt utan bara vilket trauma Klara har inneburit. Men, utan att säga att Klara var ett bra projekt, så fanns det ändå en ambition om att göra om Stockholm till något bättre.Så det man borde ta med sig är väl känslan av att vilja göra något bättre men på samma gång dra lärdom av hur man faktiskt inte ska göra det.

 

Vad gäller Sture så betyder detta att vi lägger extra mycket krut på byggnadsantikvariens arbete och andra analysdelar som hjälper oss och Stadsbyggnadskontoret att bestämma vad som bör finnas kvar och vad som bör tas bort. Men också att ordet ”riva” är så explosivt. Det blir som ett rött skynke för vissa när de hör det ordet, även om det handlar om att riva garage eller fula kontor från det sämsta av 80-talets arkitektur.

 

Därför blir jag extra glad att vi har en så långsiktig ägare som ADIA vars fokus är att investera, utveckla och äga Sture över lång tid med allt vad det är innebär.

 

Vi hör ofta att långa och komplexa planregler sätter käppar i hjulet för ett snabbare byggande – men finns det något alternativ givet vikten av att alla intressenter ska få ge sina synpunkter?

 

Jag tycker inte att plan- och bygglagen är något problem, den fungerar bra i dagsläget. Det är ju faktiskt bara ett verktyg, och det handlar mer om hur man använder det verktyget. Det är lätt att skylla på PBL och säga att det är på grund av den som det tar tid, men tänker man kreativt kan man få till en jättesmidig process.

 

Det som diskuteras för att få en snabbare planprocess och vad som händer i många andra länder är att man begränsar möjligheten att överklaga. Men jag ser möjligheten att överklaga som en del av demokratin, att som sakägare faktiskt kunna tycka till på ett enkelt sätt. Så det är lite klurigt hur man ska göra för att förenkla och framför allt snabba på vissa saker.

 

Vad tror du om Stures framtid? Hur ser det ut om 10 år?

Om tio år tror jag att Sture är Stockholms absolut mest exklusiva adress, både för att etablera ett företag, där vi kan locka med en kreativ miljö som drar till sig de bästa talangerna och det internationella kapitalet, men också som en självklar mötesplats socialt som kretsar kring flera spännande varumärken vad gäller mode, mat och andra saker.

 

Sture kommer inte vara exklusivt för att det är dyrt, utan för att det är en väldigt modern plats som kommer att kunna följa med sin tid. En institution med levande innehåll, det är vad jag tror att det kommer att bli. Sen hoppas jag också att det ska kunna bli en förebild för andra, på samma sätt som vi har rest runt och låtit oss inspireras i exempelvis Paris och Hong Kong, att man ska titta på Sture och tänka ”ja, så där borde vi också ha det”. Då tycker jag vi har lyckats med vårt arbete.