Skådespelaren och regissören Alexander Salzberger: “Dramaten är som mitt andra hem och familj”
Så fort Alexander Salzberger klev innanför dörrarna på Dramaten så kände han att det var rätt. Nu är han aktuell i den hyllade musikalen Cabaret. Hur hamnade han på teatern och vart går han helst ut efter en föreställning?
Hej Alexander! Hur kommer det sig att du ville bli skådespelare?
Jag fick en statistroll i en tv-serie när jag var 15 år. Regissören Daniel Fridell fick upp ögonen för mig och gav mig repliker. Det ledde till att jag uppgraderades till…*trumvirvel* avancerad statist. Mellan en tagning kom han fram och frågade om jag hade spelat teater förut. Han sa: ”Du har något! Du borde satsa.” Jag fick panik och svarade med totalt pubertalt machokomplex ”Tror du jag är bög? Jag ska bli fotbollsproffs!” Två veckor senare bestämde jag mig för att söka teaterlinjen på gymnasiet i smyg. Sedan gick det rätt snabbt.
Du har berättat öppet om din uppväxt, kan du beskriva den?
Jag har skrivit om missbrukande föräldrar och den problematiken i pjäser och i bokform. Man kan säga att min uppväxt var väldigt långt ifrån guldet på Dramaten. Självklart har det funnits bra stunder, men jag har upplevt saker som ett barn inte ska behöva uppleva. Våld i hemmet och en otrygg miljö. Och med total avsaknad av kulturellt kapital. Jag har kvar personer i min uppväxt men jag har ingen kontakt med mina föräldrar, det har jag inte haft på väldigt länge.
Vad blev vändpunkten för dig?
Jag bestämde mig ganska tidigt för att lämna och bli någonting annat. Jag var bara 18 år när jag kom in på scenskolan och då bodde jag i Vällingby och pendlade. Det var ganska omtumlande. Jag kunde ta Shakespeare-lektioner med Stina Ekblad, sen kunde jag röka en spliff i centrum med grabbarna när jag var tillbaka.
Hur gick det till när du fick rollen i Cabaret?
Jag har varit på Dramaten ganska länge nu och har de senaste åren fått göra större och större roller framför allt på Stora scen. Jag hade hört att regissören Farnaz Arbabi hade önskat mig i rollen som Cliff. Teaterchefen ringde mig. Sa att det skulle vara kul för mig och teatern. Sedan ringde Farnaz upp. Jag har alltid gillat henne mycket och även lärt känna henne men vi har aldrig jobbat tillsammans. Jag kände först att musikal inte är min grej. Jag vill dock alltid utmana mig själv. Kombinationen med Farnaz som regissör och Damn! som orkester på Dramaten gjorde att det ändå kändes fett.
Hur är det att jobba på Dramaten?
Dramaten är som mitt andra hem och familj. Till skillnad från bilden som många har upplever jag det som en vital, progressiv plats med extremt mycket värdefullt hantverk och tradition. Mattias Andersson som teaterchef är väldigt bra. Och hans ambition att göra Dramaten till inte bara en nationell angelägenhet utan även en internationell hot spot när det kommer till scenkonst är inspirerande. Och inte minst bra för Stureplan.
Vad var känslan när du första gången klev in på Dramaten?
Första gången jag klev in tänkte jag. Äntligen. Helt rätt person. På helt rätt ställe. Fuck allt. Nu kör vi. Det är sant!
Om jag säger Stureplan, vad är det första du tänker på?
Stureplan har varit en del av mitt liv på olika sätt. När jag var fjorton åkte jag till café Alberts och fikade. Försökte lära mig att dricka kaffe latte och prata med en mörkare röst. I många år så var jag DJ parallellt med min skådespelarkarriär och spelade på flera olika ställen på Stureplan. Bland annat på Spybar. Så jag tänker mycket på fest. Brutal fest. Ofrånkomligt. Nu när jag lever ett annat liv men fortfarande tillbringar mycket tid på Stureplan på helt andra tider – så kan jag ofta tänka på då och nu och skratta lite lätt för mig själv.
Vilket är ditt finaste minne från Stureplan?
När jag skrev min första roman så fixade min long time vän Joel Ighe releasefesten på Nosh and Chow. Det var många nya och gamla bekantskaper som dök upp den kvällen. Jag var mitt i min historia. Mitt i min roman. I mitt förgångna. I min framtid. Och det var bara kärlek. Väldigt mycket kärlek.
Efter en föreställning, vart går du helst?
Efter en föreställning blir det oftast Frippes, Riche, Teatergrillen, Konstnärsbaren eller PA & Co. Klassiska ställen. Som andas kvalité och har en slags över borden-själ.
Vad ser du fram emot med nya Sturekvarteret?
Jag är väldigt nyfiken på hur man bevarar det historiska tillsammans med en ny kanske ännu mer urban känsla. Det känns som en utmaning. Vilket jag gillar.
Tack Alexander!
